Om allmogebåtsegel
Råsegel
Det finns kunskap om allmogebåtarnas rigg och segel ända från vikingatiden. Då använde man råsegel både i större och mindre fartyg. Masten var stagad och stod mitt i båten och materialen i seglen var yllegarn. Segeln var sydd ihop av tämligen smala vertikala paneler.
Med tiden började man använda linneduk, i större fartyg också juteväv, och under 1800 talet kom bomullduk i bruk.
Sprisegel
Man vet inte exakt när sprisegeln började ersätta råsegeln. I mindre båtar använde man sprisegel på sina ställen redan på 1700-talet, men å andra sidan använde man råsegel ännu på senare hälftet av 1800-talet. Användning av spririgg spridde ut sig från södra Östersjön, dit hade den kommit från Holland.
I jämförelse med råsegeln hade sprisegeln många fördelar. Den fristående masten var lätt och snabb att resa upp och ta ned och man fick seglen upp snabbt och lätt. Att kryssa var lätt med sprisegel och man kom högre upp i vinden än med råsegel. -När man kryssade med råsegeln stod man alltid i faran att man fick back i segeln, och då kunde den våta och tunga segeln fastna i masten så att man inte fick den ned i tid. Då var haverin och livsfaran nära. Med sprisegel hade man inte denna risk. men i stället hade man risken av den överslående bommen. Att länsa var altså tyngre och farligare med sprisegel, men att kryssa var desto bättre.
I mindre båtar såsom jullar och roddsumpar använde man ofta endast storsegel men då och då också fock. Skötbåten var vanligen riggad med två mäster med sprisegel, storseglet var med bom. Ibland använde man också klyvare, och den kunde vara utrustad med en kort bogspröt. Tvåmastade storbåtar hade också två mäster med sprisegel och klyvare.
Under sprisegelns tid blev bomullduk som segelmaterial vedertagen. Vävens vikt var 7-12 uns, bredden var vanligtvis 2 fot och man sydde panelerna vertikalt. Förstärkningarna i hörnen var småa och man hade vanligen inte mera än 2-3 väv på varandra. LIkarna sydde man med tjärad hampa och vanligen hade man 1-2 revrader, sällan mera.
Spririggen var allmogebåtarnas
vanligaste riggtyp ända till motorernas ankomst i början av
1900-talet. Fortfarande är spririggen den mest behändiga riggtypen
i en allmogebåt.
Gaffelsegel
Gaffelsegel använde man allmänt bara i de sista storbåtarna och sluperna, båtar som man använde vid stadsresor, samt på sina ställen i postbåtar och lotsbåtar. I Eckerö på Åland var gaffelriggen i allmän bruk, sannolikt till följd av postföringen. Annorstädes var gaffelriggen ovanlig.
Gaffelriggen är effektiv speciellt i kryss men den fortsätter en stagad mast och passar därför inte för båtar som man måste också ro. På grund av sin effektivitet blev gaffelriggen allmän hos båtar som man tävlade med. Tävlingsandan får man tacka för det att gamla båtar överhuvudtaget finns kvar. Därför är de mesta bevarade gamla båtar på Skärgårdshavet utrustade med gaffelrigg och gaffelriggen har (tyvärr) blivit den mest populära riggtypen också hos nybyggen. I Österbotten använder man dock ännu sprisegel men materialet på seglen ät också där för det mesta dacronväv.
Gamla gaffelsegel
var liksom spriseglen mestadels vertikalt sydda, Men också horisontala
paneler förekommer. Mönstern för dem har man sannolikt
fått från nöjesbåtar.
För tävlingsbruk
gör man nuförtiden nästan utan undantag gaffelsegel av
horisontalt sydda dacronpaneler, en sak som är beklaglig för
traditionens synpunkt. - Jag har själv med god framgång tävlat
med vertikalt sydda bomullsegel mot moderna dacronsegel och påstår
därför att det inte kan finnas en betydligt stor skillnad i
effektivitet. Därför skulle jag gärna se att i stället
av det vanliga dacronväv skulle man använda Clipper canvasia
eller Oceanus som har dacronsegelns fördelar men ser
ändå äkta och stilsenliga ut. Bomullsegeln är förståss
den bästa och också angenämast att använda om man
räknar bort dess tendens att mögla.
